Jag vill bara bo!
Låt mig presentera mig. Jag heter Maria Küchen. Jag är författare och kulturskribent och bor med man och två småbarn i en hyresrätt i allmännyttan i den yttersta utkanten av Stockholms innerstad. Fyraåringen har just snappat upp och lärt sig det långa ordet ”bostadsrättsomvanling.”
Bostadsrättsomvandling är ett hett ämne i vårt höghus just nu. Människor som brinner för idén vill få oss andra med sig. Jag känner mig trög och kättersk som tvivlar.
Huset jag bor i är byggt 1984 av totalt charmlösa, billigast tänkbara material - plastlister, innerväggar som en treåring kan göra hål i med en leksak, gipsväggar i trapphuset som har börjat skeva. Fönsterbrädorna av spånplatta suger i sig blomvatten genom limfogarna varje gång man råkar spilla. Såna saker.
En arkitektkompis som hälsade på mig sa att den beräknade livslängd för hus som detta är ungefär lika lång som en människas beräknade livslängd. De byggdes i miljonprogrammets anda, för att så många som möjligt så billigt som möjligt helt enkelt ska kunna bo, innan 1990-talets producenter av boende förstod att det var en god investering med hållbara material - fönsterbänkar av marmor blir på sikt exempelvis billigare än spånskiva.
Just mitt hyreshus är anpassat för funktionshindrade och ligger i anslutning till ett servicehus. Det ger relativt sett, jämfört med det genomsnittliga hyreshuset, ett överskott bland grannarna av rullstolsburna och pensionärer i behov av hemtjänst. Jag har bott här i 20 år, av den enkla anledningen att jag trivs i min kartong. Min kartong är - trodde jag tills nu - fridsamt och välgörande ointressant i spekulationskarusellen som präglar bostadsmarknaden i Stockholm, eftersom den alltså är så uppenbart ocharmig (korridoren mellan vår lägenhet och hissen har av en slump fått samma färgsättning som korridorerna i Kronobergshäktet; belysningen måste vara sjukhusaktigt stark så att hemtjänsten ser var den sätter fötterna).
Det är bra för barnen att i vardagslivet möta gamla människor och människor i rullstol och de senaste åren har nya svenskar som köat länge nog i allmännyttans ytterortslägenheter börjat flytta in. Mitt hyreshus är det mest integrerade boendet jag vet, och en del av integrationen är att det i all sin vanlighet ligger ett stenkast från Östermalm. De rikaste av rika är ingen abstraktion för mig. Jag ser de rika varje dag. Många av dem är snälla, rara och goda människor. De är som jag: De har ögon, näsa, mun, armar och ben, de älskar sina barn, de tycker sina vänner, de gillar att göra fint hemma, de arbetar hårt, de ömmar för dem i världen som lider nöd. Ekonomiskt sett är jag inte en av dem och känner ingen längtan att bli det heller, men vi ser varann. Det är grundidén bakom ett integrerat samhälle: Den du möter dagligen demoniserar du inte.
Bostadsmedvetna ekonomiskt lyckade vänner i Stockholm brukar, första gången de kommer på middag hemma hos oss, ta ett varv i lådan, le artigt och säga: ”Här bor ni ju … eh … funktionellt”. Tycker jag också. Och utanför fönstret till min arbetsskrubb på åtta kvadratmeter finns ett träd som jag är fäst vid. En tall.
Men jag varken kan eller vill äga huset jag bor i. Jag vill att det ägs och förvaltas av allmännyttan. Det beror på min kärlek till integrerat boende, men också på ren självbevarelsedrift: Om min lägenhet vore en bostadsrätt vore den av naturliga skäl svårsåld, trots sitt hyfsade läge. Stockholmare med stash enough vill inte bo där jag bor. Då bor de hellre i en charmigare fastighet i en närförort. Creddfaktorn i mitt boende ligger på fett minus. Och köpare och säljare på en bostadsmarknad är dessutom förnuftiga aktörer, och att köpa den här lägenheten vore inte förnuftigt, inte minst för att allt som förvaras nära en vägg i källarförrådet blir fuktskadat. Grunden läcker. Den skulle behöva fuktisoleras men när jag påtalat detta för värden har värden av naturliga skäl undvikit att reagera: Fuktisolering av grunden i en fastighet är en kostsam historia.
Eldsjälarna för bostadsrätt i mitt hus – de mest drivande känner jag inte; relativt sett, jämfört med mig, är de nyinflyttade; några av de andra är snälla föräldrar till mina barns kompisar och jag förstår hur de tänker - eldsjälarna för bostadsrätt i mitt hus säger att månadskostnaden efter en bostadsrättsomvandling inte skulle överstiga vår hyra nu, om man tar lån på hela insatsen. Kanske det. Vem vet. Det beror ju väldigt mycket på hur mycket de stigande räntorna fortsätter stiga och hur mycket en fuktisolering av grunden skulle kosta. Jag kan hur som helst inte ta de lånen, även om jag ville. Jag har i hela mitt liv haft en lika skönt som kraftigt och oförutsägbart svajande frilansekonomi; min man är briljant och internationellt uppmärksammad men luspank frontjazzmusiker, just nu sjukskriven för diskbråck. En familj som vår går inte till banken och lånar två miljoner till en bostad (det räknas med 25.000:- per kvadratmeter, 5% hyra). Det kan man däremot om man har två fasta normalinkomster. Arbetarna är den nya medelklassen, moderaterna är det nya arbetarepartiet. Också vanligt folk kan - så länge de förmår förvärvsarbeta på heltid, så länge inte hela allmännyttan i Stockholm är utsåld - göra klippet. Det är vad som har utstrålats i nationen sedan 80-talet: Vanligt folk kan göra klippet. Men det är en sanning med modifikation: Hur definieras ”vanligt folk”? Och varför ska alla göra klipp?
Och när vanligt folk skulle göra klippet på Telia-aktier gick det inte så bra. Och senaste nytt på ekonomisidorna är att vanligt folk börjar sälja av sina aktieinnehav för det blev inte det sköna klippet de drömde om, det blev bekymmer. Att äga tar tid och innebär bekymmer. Jag missunnar ingen annan att äga precis så mycket han eller hon vill, jag tycker ”riskkapitalist” är ett vackert ord och jag gillar idén om individens valfrihet. Jag är en individ med valfrihet, och jag väljer helst att inte äga. Förlåt, nya arbetareparti, men just jag är generellt sett inte så intresserad av att äga, jag hinner inte. Och jag har en sårbarhet, en diagnos i form av en ovanligt låg stresströskel. Det är viktigt för mig - och för många som mig - att få leva stilla. Tillåts vi inte leva stilla riskerar vi att knuffas över kanten från den närande sektorn till den tärande. Vi behöver – bortsett från tak över huvudet, mat för dagen, kärlek och en fest ibland – inte så mycket, men vi behöver stillhet.
JAG BEHÖVER STILLHET.
Vid den insikten, satt i relation till lapparna i hissen om bostadsrättsombildningen, flyter en rad av Willy Kyrklund upp; en rad ur Elphënor, Kyrklunds långa dikt till en roddare på Odysseus skepp vars liv och död var för obetydliga för mera än ett snabbt omnämnande i själva Odysseen. Elphënor säger, i Kyrklunds bok:
”Om blott jag vill leva stilla, går det mig ömkligen illa.”
Jag vet inte om Fredrik Reinfeldt har läst Willy Kyrklund. Jag vet inte vad han och övriga medlemmar i hans regering läser, vad de har för bildning, men jag vet av personlig erfarenhet att bildning kan ha en lugnande effekt på människor. Blicken lyfts från det egna privata, det jag själv äger och intresserar mig för, hävandet av mina individuella intressen i stunden som annars riskerar att växa sig oproportionellt starkt och i värsta fall aggressivt, ut mot en tidlöshet där ingen av oss betyder mera eller mindre än Elphënor.
Jag sitter i min arbetsskrubb, ser på tallen och snön, läser i Elphënor som är en bok jag älskar och i Livet måste ha mening av Viktor Frankl, psykiater som överlevde nazisternas utrotningsläger, där han rannsakar samtidsmänniskans fundamentala känsla – trots materiell bekvämlighet eller just därför – av tillvarons brist på verklig innebörd:
”Det existensiella vakuumet kan uppträda i olika masker och förklädnader. Ibland kompenseras den frustrerade viljan till mening av vilja till makt, däribland maktviljans mest primitiva form, viljan till pengar.”
Lite grann känns min sits idag som att Fredrik Reinfeldt plötsligt tog min lägenhet och nu sitter och viftar med den framför näsan på mig: ”Haha du får köpa tillbaks den för två mille!” Men Fredrik är ju inte ensam ansvarig för min situation i dag. Som innebär att jag sover dåligt, drömmer svettigt varje natt om skitdåliga fastighetsaffärer som jag tvingas göra, vaknar och inser att det inte bara var en sjuk dröm, och så där rullar det på.
Jag har aldrig förr, aldrig någonsin, känt att samhället med strukturell konsekvens motarbetar just mitt val av liv på ett sätt som faktiskt akut hotar en av grundpelarna i min existens - min hem. Jag har kunnat välja vad jag vill arbeta med och jag har valt att skriva. Jag har kunnat välja att vara fast anställd eller att frilansa och jag har valt att frilansa. Jag har kunnat välja att ta emot mina arvoden som löntagare eller som egen företagare och jag har valt att vara egen företagare. Jag har kunnat välja boendeform i ett rikt utbud – hyresrätter i allmännyttan, privata hyresrätter, bostadsrätter, radhus, villor – och jag har valt hyresrätt i allmännyttan. Jag är skötsam. Jag betalar min skatt, mina räkningar och min hyra, försörjer min familj, lyfter inga andra bidrag än barnbidraget och belastar inte de sociala omsorgsfunktionerna.
Nu, för första gången i mitt liv, deklarerar samhällets styrande att ett av mina grundläggande fria livsval är definitionsmässigt fel och agerar aktivt för att utplåna min valfrihet.
Det förvånar mig inte bara för att det strider mot en grundsats i borgerlighetens uttalade ideologi: individens valfrihet, då. Det förvånar mig också eftersom jag inte för mitt liv kan se hur mitt livsval skulle kunna skada samhället – bortsett från att maximal vinst, i kronor och ören räknat, ännu inte har vridits ur de få kvadratmeter bostadsyta där jag lever. Men vi vet ju att aggressiv vinstmaximering utan spärrar på sikt skadar inte bara samhället utan hela vår biosfär. Det finns andra parametrar än maximerad vinst räknad i kronor, ören och andra materiella termer.
I själva verket, utifrån samtidens globala miljöpoblem, är det ju inte jag som ska äga mera. Det är de tungt ägande, konsumerande hushållen i landet som i större utsträckning bör leva som jag. Jag har ingen bil. Jag har ingen elslukande platt-TV. Jag okynneskör aldrig någon privat tvättmaskin på ett energikrävande sätt; när tvätten fyller en maskin till max tar jag en sväng den till den gemensamma, underbara, av Svenska Bostäder alltid oklanderligt förvaltade och underhållna tvättstugan. Jag kan inte se annat än att jag ur alla aspekter faktiskt är ett föredöme bland medborgare. Ändå – eller faktiskt just därför – finns nu risken att det går mig ömkligen illa.
Ja. Jag älskar min kartong. Men om jag nu i en annan värld kunde låna två miljoner till bostad, och ville det, så skulle det faktiskt bli en bostad med annan klass. Det skulle bli något större i en förort med öppen spis och riktig parkett som går att slipa. Det är såna lägenheter som verkligt smarta bostadsspekulanter i Stockholm idag väljer, och alltid har valt, att köpa: Lägenheter i hus byggda på den tiden när man fortfarande byggde för evigheten, där pietetsfulla renoveringar är meningsfulla. De väljer inte att köpa min slit-och-slänglåda, även om den är en sliten tråd i fransen av den äkta mattan Östermalm. Och jag vill inte heller köpa lådan. Minst av allt för två miljoner.
Jag har hört så många mardrömshistorier om hyreshus där bostadsrättsomvandlingar lett till små helveten. Hederliga och laglydiga men inte så bemedlade hyresgäster som i decennier punktligt betalat sin hyra och sina räkningar men saknar ekonomiska marginaler - människor exakt som jag, kort sagt - har plötsligt fejsat nyinflyttade killar med guldblick som dörrknackningsvägen drivit igenom idén att fastigheten ska bostadsrättsomvandlas. Och så sker, varpå guldkillen som lovade ta hand om allt säljer och flyttar - casha in, glida ut. Kvar sitter snälla naiva medborgare som egentligen varken ville eller kunde bli fastighetsägare. Och det finns ingen väg tillbaka.
Idag hukar dessa snälla medborgare - det vill säga, de som ännu inte segregerats ut till mer nedslitna och kriminellt belastade bostadsområden än mitt - inför spöket ”marknadshyror”. Vad som helst är väl bättre än de vid horisonten ruvande marknadshyrorna? Jag vet inte. Kalla mig naiv men jag oroar mig faktiskt inte för marknadshyror på en skala. Annat oroar mig mera.
Det skrämmer mig att tillräckligt många i mitt hus kanske svälja bostadsrättsomvanlingsbetet enbart av rädsla för marknadshyrorna. Jag gråter en del och har svårt ibland att koncentrera mig på jobbet - som kulturarbetare är jag just nu efterfrågad på en skala, jobbar mycket även om mina uppdrag inte gör mig rik och har egentligen inte alls tid med bostadsrättsomvandlingsmöten. Jag umgås med olika flyktplaner: OM tillräckligt många övertalas att vilja köpa huset jag bor i, då måste min familj ut så fort beslutet är fattat, byta med någon, hitta något annat, efter tjugo år där jag vill vara. Adjö, kartong, bye bye. Jag trivs i dig och jag vill inte att någon ersätter mig som bara utnyttjar dig. Men samhällsliv idag kanske går ut på att utnyttja vardandra? Att i varje givet läge tänka: ”What´s in it for ME?” och handla därefter?
Det sitter lappar i hissen om ett kommande informationmöte där en mäklarfirma ska informera oss om hur en omvandling går till och hur man får banklån. De som ska informera är en vice vd för någonting och en representant för ”näringsliv” någonting. Plötsligt avtäcks spekulationsapparaten kring Stockholms boende i sin fulla komplexitet för min inre syn: det är inte bara ”vanligt folk” som kan göra klipp. Företagen som omvandlar tjänar också pengar, mycket pengar - bankerna som ger lånen, mäklarfirmorna som sköter omvandlingarna, alla där uppe som redan har, de cashar in. Mäklarfirman som ska besöka oss är kompetent och renommerad och har hittills omvandlat trehundra fastigheter. Sveriges banker och deras toppledare har jag däremot efter de senaste årens skandaler och misskötsel måttligt förtroende för. Och jag undrar om alla mina snälla grannar förstår att företagets besök inte är ett intressemöte för allas bästa, utan led i ett affärsdrivande företags marknadsföring av tjänster de vill sälja oss med vinst - ett slags tupperwareparty i gigantisk skala.
Jag, jag tänker inte på klipp, jag tänker bara på saker som vattenskador, räntor och fuktisolering. Sånt som husägare tänker på. Alla ska med. Alla ska äga.
Vad som pågår i Stockholms stad idag är den mest omfattande, av makthavarna framtvingade demografiska omknådningen sedan rivningarna i city på 60-talet. Den gången satte medborgarna slutgiltigt ner foten i Kungsträdgården 1972 när almar skulle sågas ner för att ge plats åt en ny tunnelbaneuppgång. Efter almupproret tappade man sugen i stadshuset vad gällde att skapa en skön men död ny arkitektonisk värld i stål och betong där det redan fanns ett levande gammalt gytter befolkat av människor. Jag vill se min hyresrätt i allmännyttan som en motsvarighet till almarna. Låt de hyreshus i Stockholms innerstad som inte tagits över av fysiskt och psykiskt kärnfrisk, fast avlönad medel- och överklass i produktiv ålder, förbli demografiskt heterogena levande oaser i en stadskärna som annars riskerar att förvandlas till kyligt segregerat framgångsgetto där allt som räknas är kronor och ören. Jag vill hoppas att gränsen är nådd, och att den går just HÄR. Just där jag lever.
Men jag är osäker.
Jag är orolig. Snälla grannar med samma grundsyn som jag säger att jag inte ska vara det. Men jag är mycket orolig.
Hur kommer det, mitt i detta, att gå för den icke kreditfähiga familjen Küchen?
Kommer vårt hus att bostadsrättsomvandlas?
Vart kommer vi i så fall att ta vägen?
Följ oss här. Jag skriver kontinuerligt.
Friday, January 26, 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)